En i sitt slag
translations by lina / milky moon
- Ja, det kan nog stämma. Jag försöker ofta spela på ett sånt sätt som annars inte förknippas med instrumentet, utan mer med exempelvis gitarr eller piano. Men den musik jag skapar på harpan skulle aldrig gå att göra på något annat instrument. Och även om jag influeras av exempelvis gitarrspelet i blue grass eller franska impressionist-pianister som Claude Debussy och Erik Satie, så är det harpans unika ljudkvaliteter som jag älskar och vill utveckla.
Jed Mayheu from the label Sub Pop often said that your way of playing the harp reminds him of someone playing a piano and guitar simultaneouslu. Do you agree?
- Yeah, that could be accurate. I often try to play in a manner that isn't connected to the instrument, but more with for example guitar or piano. But the music that i create on the harp would never be possible to do on any other instrument. And even if i am unfluenced by for example guitarplaying in bluegrass or french impressionist-pianists like CLaude Debussy or Erik Satie, it's the unique soundqualitues of the harp that i love and want to develop.
Hur har du lärt dig att spela så?
- Stilen är definitivt min egen, även om tagit starkt intryck av västafrikanska harpspelare. Där liknar harpspelet just gitarrspel och de har helt andra rytmiska följder än vad vi är vana vid i väst.
How did you lean to play that way?
- The style is definitely my own, even if i am strongly influenced by westafrican harpists. There, the harp-playing indeed is similar to guitarplaying and they have completely different rhythmic sequences than what we are used to in the west.
Var kom du i kontakt med västafrikansk harpmusik?
- Från det att jag var åtta till tjugotvå år brukade min mamma och jag åka till ett musikläger i Redwood Forest of Mendecino varje sommar. Lägret var ganska hippieaktigt med lärare från alla världens hörn vars enda betalning var gratis lägervistelse. Det var där som jag lärde mig att spela västafrikanskt harpspel - men också keltiskt och venezuelanskt. Jag prövade även mer skruvade saker som att spela oljefat och panflöjt. Dessutom fanns det ju gott om tillfällen att lyssna till musik. Över allt i skogen satt folk runt små lägereldar och spelade. Det var bara att vandra runt och sätta sig där man hade lust.
Vad lyssnar du annars på för musik?
- Jag gillar gammal folkmusik från Lomax, speciellt Texas Gladden. Hon är en riktig balladfavorit! Jag gillar också Karen Dalton, Fred Neil, Donovan och självklart lyssnar jag mycket på mina vänner. Bonnie "Prince" Billys senaste skiva "Super Wolf" har jag till exempel lyssnat jättemycket på. Den kommer att komma ut någon gång under kommande året och är riktigt bra.
- Men egentligen lyssnar jag inte så mycket på musik. Jag tycker oftast bättre om tystnad. Om jag sätter på en skiva sätter jag mig ner med hörlurar och verkligen lyssnar. Det älskar jag i och för sig. För mig är musiklyssnande ungefär samma sak som när andra går på bio. Det är en aktivitet, och jag lyssnar koncentrerat från början till slut. Det här med bakgrundsmusik förstår jag inte alls.
På sättet du skriver dina sånger och framför din musik, känns du väldigt mogen för dina 22 år. Men texterna känns som om de hämtat näring från ett barns sagovärld.
- Jag håller faktiskt inte med dig där. Att jag beskriver en fantasivärld är något som jag får höra rätt ofta, men jag tycker inte att det finns särskilt mycket barnslighet i min musik. Allt jag sjunger om har en djup innebörd för mig och är sånt som jag tänkt på väldigt länge. Dessutom finns det mycket mörker och djup i texterna vilket gör att de oftast inte är så oskyldiga som de kan verka på ytan.
- Visst finns det fantastiska inslag och allegoriska kvaliteter, men att säga att musiken är hämtad från ett barns sagoboksvärld känns som en grov förenkling. För mig är texterna väldigt vuxna! Och jag är vuxen, även om jag inte är så gammal.
Kan det vara så att man luras av harpans ljudbild? Den är ju på sätt och vis kopplad till sagans värld.
- Du har nog rätt. Det är en ganska bra förklaring till varför så många lutar mot den tolkningen av min musik. Som liten var det ju just harpans koppling till fantasin som gjorde att jag älskade instrumentet så mycket.
Du har sagt att det finns en tydlig skillnad på sångtexter och dikter, men jag tycker att dina texter är som dikter: de är väldigt vackra, men samtidigt rätt svåra att förstå ibland.
- Jag kan förstå vad du menar. För mig har allting en mening när jag skriver, inget är tillkommet av en slump. Men samtidigt skriver jag låttexter på ett sånt sätt som jag kanske skulle skriva dikter på, även om jag inte är medvetet kryptisk. Jag skulle älska att kunna skriva på ett sätt som kändes autentiskt för mig själv och samtidigt lätt att förstå för lyssnaren. Men jag har svårt att översätta mina tankar till så tydliga bilder.
Jag har förstått att lägger ner mycket tid på att skriva texterna. Hur lång tid tar det för dig att skriva en sång?
- Två till tre månader. Ofta har jag ett behov inom mig att skriva om en viss sak, vilket inspirerar och driver mig att bygga en låt kring just det temat. Men när jag väl har en idé finns det ett oändligt antal möjligheter vad gäller ordval, syntax och musikuppbyggnad. Jag är väldigt fixerad vid saker som ordföljd, rimmönster och alliterationer. Därför tar det väldigt lång för mig att göra nya låtar.
Just alliterationer är som sagt ett återkommande inslag. I “The Book of Right-On“ sjunger du till exempel “My fighting fame is fabled and fortune finds me fit, and able".
- Ja, det gör jag. Alliterationer innehåller en rytm och fungerar ungefär som trumkomp i min musik. Samma sak är det med stavelser. Jag ägnar stor tid till att bestämma exakt vilka som ska betonas, eftersom de markerade ljuden upplevs som taktslag. Jag tycker också om att leka med hur takten i orden interagerar med takten i musiken. När jag flätar ihop dessa delar bildas melodin i sången och i musiken på samma gång.
En annan sak som är vanligt i din musik är skelett. Varför en sådan fixering vid ben?
- Det är en form av mytologisk hicka. Vissa ord kommer upp igen, igen och igen. Men jag vet inte riktigt varför. Jag tror dock att alla har sina personliga symboler som skapar alldeles egna spektrum av associationer och konnotationer. För mig är just skelett en central del, eftersom det står för så mycket: sorg, vithet, hårdhet och skönhet. Dessutom skapar benets form många associationer - ett vitt träd, eller en sten. Skelett är också intressanta eftersom de är kroppens byggfundament.
Att använda den här typen av bilder påminner en del om latinamerikanska författares beskrivning av verkligheten. Precis som dem placerar du övernaturliga element i en naturlig kontext.
- Den magiska realismen! Ja absolut! Jag känner ett stort släktskap med många av de författarna och berättarstilen som de använder sig av. Det var nog det jag ville få fram när jag sa att jag känner en samhörighet med det fantastiska. Jag känner verkligen att jag lever i den här världen. Men här finns också det fantastiska överallt; från det ljusa, vackra och ovanliga, till det mörka, sorgliga och olycksbådande. Och det är något som exempelvis Gabriel García Márquez också beskriver i sina böcker.
Dave Eggers från Spin Magazine skrev att “Om Joanna Newsom skulle veta vad som är bra för henne, så skulle hon vara täckt med bölder". Vad säger du om det?
- Jag läste faktiskt den där artikeln och jag förstår vad han försöker säga. Han tyckte att min musik var märklig och att den typen av musik bara får uppmärksamhet om den innehåller ett visst mått av lättsmälta element, exempelvis att sångaren/sångerskan ser bra ut. Om både sångaren och musiken har galna drag fångar inte musiken lika stor publik, vilket jag till viss del håller med om.
- Men jag tycker ändå att han har generaliserat för mycket. Dessutom är musiken det viktigaste, inte hur jag ser ut. Så jag kände mig faktiskt en aning illa berörd av att han fokuserade så mycket på mitt yttre. Det hade inte hänt tidigare.
Tycker du att det skiljer sig i hur man förhåller sig till manliga respektive kvinnliga artisters utseende?
- Ja, det gör jag. Jag tror dessutom att det stämmer in på fler aspekter än så. Män tillåts till exempel att vara mer excentriska än kvinnor. De ifrågasätts inte heller om de passerar gränsen för tveksamma handlingar. Ta bara Nick Cave. Han har skrivit väldigt kontroversiella texter utan att möta någon större kritik. Istället ursäktas han med att låtarna ingår i hans musikaliska vision.
- Om det hade varit en kvinna som gjort något liknande, tror jag hon hade mött mycket starkare kritik och att publiken hade haft mycket svårare att ta till sig musiken. Det där säger jag utifrån att vara en person som, så vitt jag vet, inte är särskilt kontroversiell - även om min musik i och för sig kan vara nog så kontroversiell för somliga.
Bortsett från Eggers, har du själv upplevt att du blivit behandlad på annat sätt än dina manliga kollegor?
- Ibland känner jag av det. Ett bra exempel är faktiskt synen på min musik som barnslig och sagoboksaktig. Jag kan till exempel jämföra mig med Devendra Banhart. Han har ungefär samma mytologiska utgångspunkt i sina texter, är nästan lika gammal som mig och vi har båda väldigt märkliga röster, trots de likheterna får han mycket färre kommentarer om att hans musik skulle vara naiv. Istället tolkas den utifrån ett mer komplext och flerbottnat sammanhang - istället för att kalla hans musik sagoboksaktig kallas den excentrisk. Det tror jag till stor del beror på att han just är man.
Tror du att du inspirerat andra att börja spela harpa nu?
- Jag vet inte riktigt. Det är nog för tidigt att säga än. Jag har träffat en del personer som sagt att de blivit inspirerade av mig och att de skulle vilja börja spela. Men än så länge har jag inte mött någon som sagt att han eller hon faktiskt börjat spela harpa på grund av mig. Om det skulle ske skulle jag nog dokumentera det hela, eftersom jag försöker få någon att sponsra mig. En harpa är ju så himla dyr att turnera med.
Ja, hur turnerar man egentligen med en harpa?
- Om jag reser utanför USA är jag tvungen att hyra en harpa eftersom det kostar cirka 2000 dollar (1 4000 kronor) att frakta den med flyg. Dessutom är jag tvungen att hyra en stor buss där harpan får plats. Hemma är det lite lättare eftersom där kan jag spela på min egen harpa och köra min egen van. Fast för inte så länge sedan blev den påkörd, så jag kommer att få köpa en ny van när jag kommer hem igen.
Vad är nästa projekt?
- Det är en ny sång - eller snarare två, tre stycken, som jag håller på att jobba på. Någon gång nästa år kommer nog jag och Devendra att göra något ihop också. Men vi har inte skrivit något än så vi får se vad som händer.