when: 2010-05-24
where: Stockholm, Sweden
venue:Royal Dramatic Theatre
supporting act: Alasdair Roberts
Joanna Newsom på Dramaten, Stockholm
Publicerat 2010-05-26 12:04
Efter fyrtio minuter och bara fem låtar blir det frågestund med publiken. Den jättelika konsertharpan med närmare femtio strängar måste nämligen stämmas. Tydligen brukar det bli så, den stämmer ur snabbt, och precis där har man väl förklaringen till att harpan aldrig har blivit ett stort instrument i modern popmusik.
Atmosfären blir genast konstig. Halvlama ströfrågor kastas mot scenen, efter en stund börjar bandet fråga oss om Stockholm. Förvisso skapar det en sorts närhet, men när Newsom efter sju åtta minuters stämningsverkstad startar nästa låt är det ändå en lättnad.
Att en konsert med Joanna Newsom blir en ovanlig upplevelse är givet på förhand, men numera har hon liten lust att göra sig mer excentrisk än hon är. Däremot är hon en strålande musikant, det hör man redan när hon inleder helt solo med ”Jackrabbits” och gör den till ett komplett stycke musik i sig, samtidigt som hon sjunger med sin ljusa, fladdrande röst – lite som en mer grimaserande sorts Kate Bush. Fast allt mindre grimaserande ju längre in i karriären hon kommer.
Sen kommer bandet in, eller hellre ensemblen. Två violinister, en trombonist, en trummis och en man med många olika stränginstrument. En okonventionell sättning för en okonventionell musik, och många gånger låter det som en betydligt större orkester. Joanna Newsom sjunger sina långa, vindlande sånger, framför allt från senaste trippelalbumet (!) ”Have one on me”, där karaktären hos var och en tenderar att vara mindre tydlig än det sätt hon framför dem på.
Vilket bäddar för en viss likformighet i längden, oavsett hur raffinerat arrangerade de olika sångerna är och hur mycket musikaliskt filigranarbete de innehåller. Men det är verkligen en speciell tonvärld hon målar upp.
Nils Hansson
Ojämnt med charmiga Joanna Newsom
Publicerad: 25 maj 2010, 14.20
Det är inte alls fel att placera Joanna Newsom på en teater. Förra gången var det på Chinateatern och nu, vilket får betraktas som en ordentlig standardhöjning, på Dramatens stora scen.
Med poetiskt, nästan surrealistiskt, utbroderade texter och en mycket uttrycksfull röst - med ett register från liten flicka över kraxig kråka till mogen kvinna - är det en scen hon klarar att fylla ut. Delvis med hjälp av en imposant harpa, men också med en övertygande direkthet i utstrålning och uttryck som gör att hon antagligen kan ta plats på vilken scen som helst.
Med en instrumentalensemble bakom sig lyfter den grundligt musikutbildade amerikanskan sina visor - som brukar sorteras in i de lite underliga indiefacken neofolk och freakfolk - till en nivå där konstmusik och folkmusik blir till en och samma sak. Och det vare sig hon spelar harpa eller flygel.
Joanna Newsom är en oupphörligen fascinerande och charmerande artist men det är en ojämn konsert. Sånger som '81 och Easy är fantastiska med vindlande oväntade tonsprång och ett fascinerande bildrikt språkbruk. Andra sånger har inte lika prunkande bladverk och rikt förgrenade rötter. Tvärtom är vissa av dem så snåriga att man inte hittar ingången till dem.
De medföljande musikerna, två kvinnor och tre män, används sparsmakat till mestadels stor effekt. Banjon gifter sig med harpan i Book of right on och trombonen närmar Newsoms musik till Carla Bley; en likaledes egensinnig musik-kvinna, fast ur en annan generation och verksam inom jazzen. Trummorna är omväxlande störande, omväxlande dramatiskt understödjande. Violinerna används genomgående för lite.
I mitten av konserten, när Newsom är tvungen att stämma harpan, utlyses allmän frågestund. Det är möjligen en god tanke. Men då frågor inte kommer på beställning längtar man efter att harpan ska bli färdigstämd.
Trolsk stämning på Dramaten
Joanna Newsom räds inga pretentioner utan odlar omsorgsfullt sina sagostycken. Förtrollande, tycker Anders Larsson.
I vad som kan förmodas vara ett försök att bredda såväl publik som repertoar har Dramaten under de senaste åren erbjudit sin vackra lokal som konsertscen för musiker vars tonspråk och framförande har mer eller mindre dramatisk karaktär.
Rufus Wainwright kändes i det sammanhanget som en rätt så klockren bokning, och även om Joanna Newsom kanske inte är så dramatisk i sitt uttryck så är det definitivt något teatralt över henne där hon sitter vid sin harpa under Dramatens kristallkrona.
Omgiven av sina medmusiker guidar hon publiken rätt genom sina slingrande stycken – det känns fel att kalla det som framförs från scenen för låtar. Materialet kommer främst från senaste skivan Have one on me, där Joanna Newsom precis som tidigare omsorgsfullt odlar fram sina sagostundsstycken.
Hon räds inga pretentioner, vilket glädjer mig. Låtarna (förlåt, styckena) tillåts bli långa, veckla ut sig och byta riktning utan att följa gängse 3-4 minuters standardlängder. Enbart därför känns det positivt att en artist som Joanna Newsom kan få skivkontrakt i dagens stenhårda musikbransch.
Efter konserten är mitt anteckningsblock fulltecknat med kryptiska liknelser (det hela börjar nästan likna en viss Doktor Kosmos-låt) i syfte att beskriva det klingande resultatet av musikernas ofta fjäderlätta ansträngningar. Kanske som om gamla brittiska progggruppen Gentle Giant skulle spela utan elförstärkning? Eller som om Kate Bush hade stannat några månader till på det där engelska godset där hon skrev musiken till sin debutskiva? Det är svårt att beskriva. Originellt är det definitivt, även om just Kate Bush hörs tydligt i musiken, särskilt i Newsoms fraseringar.
När hon lämnar harpan för flygeln får Joanna Newsom ögonkontakt med trummisen, vilket ger upphov till intressant samspel. Som sista ordinarie nummer spelas Peach, plum, pear från debutalbumet The milk-eyed mender. Förtrollningen bryts och vi lämnar Dramaten.
Newsom fryser tiden på Dramaten
I min recension av Joanna Newsoms nya trippelalbum Have one on me kallade jag henne för millenniets mest originella talang.FAKTA
Artist/Grupp: JOANNA NEWSOM
Plats: Dramaten.
Publik: 600.
Längd: två timmar
Datum: 2010-05-24
Betyg: * * * *
Efter att ha sett henne inta Dramatens stora scen drar jag ett nytt, tjockare streck under det påståendet.
När Newsom kommer ut på scenen är hon fnittrig och berättar att hon var nära att glömma sina skor. Hon slår sig ner vid sin harpa och börjar placera om mickarna, fortfarande glatt vimsig som en lätt påstruken bröllopstalare. När hon till slut lägger sina fingrar mot strängarna och andas in är det som att trycka på en knapp. På ett ögonblick slår hon över från flams till musikläge och fryser tiden med Jackrabbits. Perfektionen tycks vara ett naturligt tillstånd i hela hennes uttryck. Jag har aldrig hört någon sjunga så konsekvent klockrent och känsligt på en scen, möjligen skulle Rufus Wainwright kunna ge henne en match.
På Have one on me har Newsom tagit ett steg bort från konstmusikspåret mot ett mer traditionellt rockbandssound. Därför har hon med sig ett femmannaband med gitarr och trummor vid sidan av stråk och blås. I de nya låtarna sätter sig Newsom oftast vid pianot och bygger upp ett närmast Stones-liknande countrysouligt sväng. Det är en dynamik som konserten mår bra av. Även om jag sitter och längtar efter mer när hon spelar kvällens enda Ys-låt Emily hade två timmars magisk harpsagostund kunnat bli för mycket.
Ändå är harpan fortfarande Newsoms stora grej, på mer än ett sätt. Placerad rakt ut mot publiken döljer den nämligen hennes ansikte nästan helt för oss på parkettens vänstra sida. Mitt i konserten måste den dessutom alltid stämmas i en dryg kvart. Newsom och bandet har löst kruxet genom att omvandla avbrottet till en frågestund för publiken. De flesta frågor handlar också just om harpan. Hur många pedaler har den? (två) Hur transporterar man den? (i en stor låda)
Newsom och bandet tacklar strömmen av mindre begåvade frågor väl och pausen tycks göra dem gott. Under konsertens andra halva är det som att den tidigare lite spretiga ljudbilden verkligen har satt sig till en mjukt böljande väv. I extranumret Baby birch går känslan av att sitta mitt i ett av pophistoriens omistliga kapitel från förhoppning till övertygelse.
Joel Sjöö
Users browsing this forum: No registered users and 1 guest